Skulptören Timo Suvanto från Tiistenjoki sköter fortfarande alla bankärenden från räkningar till kontantuttag på samma bank där konto öppnades för honom för 80 år sedan. Med finansieringschef Kaisu Lilja byter han också några ord i samband med varje besök.
Lilja: ”Är det inte så, Timo, att du har varit kund hos POP Banken nästan hela ditt liv?”
Suvanto: ”Så är det, jag hade inte ens fyllt ett år när någon öppnade konto åt mig. Jag minns att livet i barndomen var svårt och det var ont om pengar. När jag var 12 år skenade hästen iväg. Jag föll av släden och hamnade mellan släden och en vägg. Jag skadade höften, men ingen tog mig till läkare. Jag låg tre månader i den nedre bädden, och det blev ingenting av skolgången. Det var en hård sits för en ung pojke. Då bad jag om papper och blyertspennor och började teckna. Jag tecknade landskap vid åstranden från minnet.”
Lilja: ”Vi har också signerade teckningar av Timo på kontoret. Och hemma har jag tre inramade teckningar med åkerlandskap och moar av Timo. Det har varit en glädje att ha dem på väggen.”
Suvanto: ”Jag behövde bostadslån från banken för första gången i mitten av 1960-talet när jag började bygga ett hus för två familjer på barndomshemmets gård. Mor och far flyttade in i den ena ändan av huset. Tjugo år senare byggde jag ett egnahemshus med banklån, nu i Lappo centrum. Men höften tålde inte längre hårt arbete. Jag måste till slut ner på knä för att dra andan. Läkarna i Vasa blev nog häpna när de tittade på röntgenbilderna, eftersom höften som jag skadat som barn hade läkt ihop helt snett. Jag genomgick en operation på Invalidstiftelsen, varefter tungt arbete förbjöds. Men ändå höll jag på med stenarbete därefter i närmare 40 år.”
Lilja: ”När Finland fyllde hundra år beställde vår bank en stenskulptur med hundra gyllene stjärnor av Timo. Den värdefulla skulpturen har placerats i bankens kundlokaler. I våra möteslokaler finns också en serie bestående av tre pannåer som föreställer årstidsväxlingar av Timo. Timo är en fin konstnär och människa. Jag har besökt hans ateljé flera gånger. Där finns mycket att se.”
Suvanto: ”Jag har nog inte deltagit i särskilt många konstkurser. Min första stenskulptur skapade jag på 1980-talet till en konsttävling, och därefter ägnade jag mig åt stenskulptur i tiotals år. När ett arbete var klart tog jag genast itu med nästa projekt. Utan banken skulle det inte ha blivit något av det hela. Jag kunde hålla på med ett beställningsarbete jättelänge innan jag fick lön för det. Jag hade överlappande skulder men fick alltid pengar i nödsituationer.”
Suvantos skulpturateljé Lutinvintti är belägen i barndomshemmets gårdskrets i Tiistenjoki by. På fotot Kaisu Lilja och Timo Suvanto.
Samma bekanta bankrådgivare sedan 1998
Lilja: ”Jag var redan bekant med Timppa när jag började jobba på Tiistenjoen Osuuspankki 1998, eftersom jag före det jobbat på posten i Lappo och vi hade träffats i postsammanhang.”
Suvanto: ”Jag blev kvitt skulderna kring 2010. I dag besöker jag banken för att betala räkningar och ta ut kontanter. Våra yngre söner har lärt hustrun att sköta bankärenden i nätbanken, men själv kan jag inte använda dator.”
”Jag kunde hålla på med ett beställningsarbete jättelänge innan jag fick lön för det.”
Lilja: ”Det är alltid uppiggande när Timo besöker banken. Vi har samma sinne för humor och byter alltid några ord med varandra. Eftersom vi bor endast 500 meter från varandra stöter vi ofta på varandra också på gården.”
Suvanto: ”Mitt senaste stora offentliga stenarbete blev klart för två och ett halvt år sedan. Avslöjandet av skulpturen måste skjutas upp tre gånger, eftersom jag var helt slut. Högra axeln är utnött och jag är döv på ena örat. Numera tecknar jag återigen mycket – samma landskap som när jag var tolv, bara lite mer förfinat.”
Text: Johanna Tilus
Foto: Kari Hernesniemi
Texten publicerades ursprungligen i Koivunlehti i juni 2022.
